Thursday, November 21, 2013

Det går framåt!

Det går framåt här hemma! Både bildligt och bokstavligt talat. Astrid har lärt sig krypa och kommer alltså framåt på riktigt, vilket är så enormt skönt. Den där frustrationen hon haft i kroppen sen tidigt i juni är nästan borta. Visst finns det lite frustration kvar, hon vill fortfarande mer än vad hon kan, men överlag är hon så mycket mer harmonisk vilket är så skönt så jag kan inte beskriva det. 

Våra nätter är också mycket bättre. Det började med att vi försökte sluta nattamma, vilket vi gav upp (eller,  beroende på hur en ser det är vi är lyhörda för vårt barn som inte är redo än). Det gav i alla fall som resultat att Astrid numera bara ammar 1-2 gånger per natt, och det är helt ok enligt mig. 5-8 gånger som det var innan var ju det vi ville bort från, 1-2 gånger är ganska mysigt.

Jag är däremot lika trött. Det gör mig lite besviken, hade nog önskat att bara nätterna blev bättre så skulle jag bli pigg igen. Men jag är slutkörd, en tuff graviditet och intensiv spädbarnstid har helt kört slut mina krafter och jag får inse att det tar tid att återfå dem. Det känns i alla fall som att vi är på väg åt rätt håll.

11 comments:

Kat Linn said...

Vad skönt att det ljusnar lite!
Det kommer att kännas bättre för dig också, hoppas jag, men det tar lite tid. Trötta kroppen och psyket tar in förändringar långsammare, även om det är förändringar till det bättre.
Hoppas att julstämningen hjälper dig på benen snart!

bubbisgarden said...

Jag är också där, i trötthetens land. Tur att det går över.
En stor kram på dig! <3

Huldr said...

Godt å lese at det går bedre for dere! Jeg har ikke kommentert før, men har fulgt med en stund på bloggen din. Astrid er så skjønn! Jeg har ME/CFS og kan underskrive på at det å bli bedre av utmattelse tar lang tid og krever tålmodighet. Sender over litt god energi! :)

Anonymous said...

Säket blir det bättre efterhand som barnet också gör slut på sin energi (lättare nu, med mer fysisk aktivitet) för då behöver ju hon också sova mer!
Lycka till, heja på!

mirjamiachi said...

Vad skönt att det går åt rätt håll! Men som du säger, så tar det tid innan kroppen och själen hinner piggna till. Gäller att inte pressa sig för långt för fort.

Himla mycket inspiration har du i alla fall lyckats sprida med bloggen, trots de tuffa tiderna.

Hälsar en långvarig men kommentarsblyg läsare :)

Anonymous said...

Har en varit trött en längre period tar det lång tid innan en blir pigg igen, tyvärr. Men tanke på hur länge du varit trött är det inte konstigt att du ännu inte märker resultat. Att vi dessutom gått in i en period då det är mörkt mer än det är ljust gör det hela inte lättare...

Min lösning i mörkret blev att resa till Teneriffa en vecka i januari. Jag trodde inte att det skulle ha någon effekt alls men 25 grader och sol i en vecka gjorde faktiskt en hel del. Jag hade dock turen att mina föräldrar upptäckt dess effekt och gav mig och min man ett bidrag till resan, men annars kan det vara svårt att unna sig det.

Hoppas det blir bättre snart och kom ihåg att det KOMMER blir förr eller senare även om det känns jobbigt just nu. Styrkekramar!

Jo said...

Vad skönt att det går åt rätt håll! Snart vänder ju det här med mörker igen och då är det förhoppningsvis bara en rak resa uppåt mot piggare tider för din del! :) Kram!

StinaKajsa said...

Vilken goding! Minns att ett leende från barnet var belöningen för allt!

Ulrika said...

Jag förstår dig så väl! Tröttheten. När jag skulle börja jobba efter ett års föräldrarledighet så var jag tröttare än någonsin och kände mig så himla opepp på jobbet. Ville bara resa bort själv och vara borta länge, länge. Sen fick Majlis ett eget rum och gick med det från att vakna 05, till att sova till 07-08! Ja, du fattar ju själv, jag fick sova! Men det går upp och ner. Känner fortfarande att jag fortfarande inte riktigt har kommit ikapp vad gäller pigghet.

Anne R said...

Konstigt vad mycket en människa tål och fortfarande orkar - när vår dotter var liten sov hon knappt nånting, nånsin. Inte på dagen, inte på natten. Endast när mamma bar eller när hon fick tutta var det okej att sova - det slet hårt! Och pappa var inte tillräckligt bra heller, så nån avbytare fanns inte.

För vår del vände det ungefär när dottern var ett år - hon fick vuxensäng direkt, med "bock" på sidan så hon inte skulle ramla ur, och konstigt nog sov hon en hel natt i ett sträck den första natten i nya sängen. Det var som att komma till himlen! Det jag vill säga är att 1) det finns hopp och 2) du är inte ensam.
För oss var de första två åren så jobbiga att vi bestämt oss för att inte skaffa fler barn - hoppas det blir bättre och bättre dag för dag för er! <3

Clara said...

Huldr: Hade aldrig hört talas om ME/CFS innan, men nu har jag googlat och förstår att det måste vara väldigt tufft i kombination med barn.

Anonym: En solresa hade varit väldigt härlig! Tyvärr finns inte riktigt pengarna varken hos mig eller någon som kan ge mig en resa, men drömma går ju :)

Ulrika: Vi känns lika i vårt behov att vara mycket själva. Tror det är svårt att förstå för andra som inte har det behovet hur mycket kraft det kan ta att vara förälder och därmed aldrig vara själv (typ).

Anne R: Din kommentar gick verkligen till mitt hjärta! Känns så skönt med någon som också haft en tuff första tid. Jag har alltid velat ha flera barn men känner nu att det kanske inte blir fler. Verkar lite tabubelagt att prata om konstigt nog?